USA PÅ RÄLS!

Från tågkupén – JÖRGEN WESTERHOV

Funderat på att åka tåg i USA? Det är faktiskt ett utmärkt sätt att ta sig runt i det stora landet.

Glöm flygplatsernas säkerhetskontroller och glöm monotona resor längs oändliga motorvägar med Greyhoundbussar. Tågen tar er genom småorter, betagande landskap och till gudsförgätna platser man sällan annars kommer till.

Vi har tidigare skrivit om tågresor i Europa och nu tänkte vi slå ett rejält rallarslag för upplevelser på räls ”over there”. Amerikanska tåg hade under lång tid dåligt rykte; Långsamma, dålig service och låg standard och ständiga förseningar. Inrikesflyg och vägtransporter prioriterades på persontågens bekostnad och linje efter linje lades ned. Efterkrigstidens gradvisa nedgång för USA:s olika järnvägsbolag gjorde att kvarvarande linjer år 1971 slogs samman i Amtrak – USA:s federala motsvarighet till SJ. Staten står som garant men varje linje drivs som ett eget företag.

Godstrafiken på räls fungerar dock utmärkt och en uppgift säger att 40 procent av allt gods i USA transporteras på järnväg. I Europa är förhållandena omvända: Här har vi ett fungerande järnvägsnät för persontrafik medan godstransporterna gör Europa till lastbilarnas kontinent.

Men nu ska det bli andra bullar av i USA! Tågresandet ska utvecklas och, inspirerad av andra länder, ska även satsa på snabbtåg!

Idag finns USA:s enda snabbtågslinje på östkusten mellan Boston och Washington via New York och Philadelphia med en högsta hastighet på 250 km/tim. År 2029 är det tänkt att en höghastighetsjärnväg ska stå klar mellan San Francisco till Los Angeles. 

Det är emellertid ingen lätt uppgift att omvända ett bilburet folk till att utnyttja tåg, och kritikerna menar att en ökande persontrafik kommer att tränga undan godstågen så att även de amerikanska motorvägarna blir igenkorkade av lastbilar. Som det är nu så prioriteras godstrafiken framför passagerartåg och därför är tågtidtabellerna generöst tilltagna. Ofta kommer man nämligen före utsatt ankomsttid och då är det bara att tacka och ta emot när extra tid ges på orter längs vägen och man hinner ta en promenad innan tidtabellsenlig avgång. Dock bör man vara medveten om att det även kan vara åt andra hållet, att tåget kan bli stående på linjen med försening som följd.

Häromåret gjorde jag en minnesvärd tågresa med en av våra USA-grupper från New Orleans till Los Angeles, en resa på 48 timmar genom fem stater och tre tidszoner. Det är en av USA:s klassiska linjer som heter Sunset Limited (tågen har alltid namn i USA) och har med få avbrott rullat från New Orleans till Los Angeles sedan 1894.

Från New Orleans startar resan mitt på dagen och börjar med att korsa Ol´Man River, Mississippi, över en av USA:s längsta järnvägsbroar – Huey P.Long Bridge, drygt sju kilometer lång. Därefter rullar vi i sakta mak genom cajunfolkets land i västra Louisiana och tåget stannar i deras ”huvudstad” Lafayette. Som namnet antyder är cajunernas franska kulturarv mycket påtagligt. Vi fortsätter förbi eleganta plantager och genom sumpmark med alligatorer. De första franska koloniseringsförsöken på 1680-talet slutade i katastrof och i ”Den våta graven” – Louisianas träskmarker – skördade alligatorer, giftormar och febersjukdomar åtskilliga offer, så mer än en tanke går till de rallare som på 1800-talet kämpade med järnvägsbygget i denna terräng.

Mot kvällningen lämnar vi Louisiana och rullar in i Texas. Vi lämnar därmed amerikanska södern och inträder i ”Vilda Västern”. Texas är efter Kalifornien USA:s näst största delstat.

Louisiana är uppkallat efter franske kungen Ludvig XV eftersom fransmän var områdets första kolonisatörer. 1803 sålde Napoleon Louisiana till USA – det s.k. Louisianaköpet – och de franskspråkiga områdena styrdes plötsligt av amerikaner. Texas har däremot ett spanskt förflutet. När de spanska kolonierna i Latinamerika gjorde sig självständiga på 1820-talet var Texas en del av Mexiko. De amerikanska nybyggarna, som efterhand drog sig västerut, etablerade rancher och kom snart att utgöra en majoritet i det glest befolkade Texas. Efter en konflikt med det mexikanska styret utropade Texas utropade sin självständighet 1836. Mexiko ämnade dock icke släppa Texas så det blev en militär konfrontation när USA skyndade till Texasbornas undsättning. Slaget vid Alamo är det mest berömda av de slag som stod, och så småningom (år 1845) uppgick Texas i United States of America.

Delstatens största stad Houston når vi på kvällen. Många av stationsbyggnaderna längs linjen är vackra och fint restaurerande. Så icke i Houston. Den gamla praktfulla centralstationen i USA:s fjärde största stad revs för att ge plats åt en motorväg rakt genom stan och består numera av en plattform och en ful väntkur belägen mellan pelarna under den stora motorvägen.

Tågbiljetter kan numera köpas direkt på Amtraks hemsida, men vill man göra en mer omfattande rundresa finns det också amerikanska tågpass med olika giltighetstid.

Vid köp av dessa skall man emellertid komma ihåg att sovkupé och platsreservation kostar extra. Det finns olika kategorier och vår grupp bor i vad som kallas ”Viewliner Roomettes” – på dagen är det sittkupé och för natten görs den om till sovkupé. Det är ganska litet men samtidigt gemytligt. Det finns även större sovkupéer och speciella familjekupéer och, här är en stor skillnad gentemot europeiska tåg: I alla sovkupékategorier ingår samtliga måltider under resan i restaurangvagnen! Åker man i vanlig sittvagn betalar man extra för all mat, som på morgonen består av typisk amerikansk frukost – mycket ägg och bacon och mindre av müsli och frukt. Kaffet är på sedvanligt amerikanskt vis mycket tunt, så det är aldrig fel att ha med sig lite Nescafé för att stärka brygden.

Luncher och middagar är alldeles utmärkta med olika menyval. Därtill säljs givetvis öl och vin, så sittningarna i restaurangvagnen (med panoramautsikt) blir riktigt trevliga tillställningar där amerikanska medresenärer blir mycket intresserade av hur sjutton en svensk grupp åker detta långsamma tåg när man kan flyga på några timmar från New Orleans till Los Angeles. Men just det långsamma är ju själva tjusningen…

På kvällen åker vi ett stycke genom delstaten New Mexico och när vi vaknar nästa morgon följer tåget gränsen mot själva Mexiko. På flera ställen kommer man riktigt nära samhällena på mexikanska sidan och gränsbarriärerna är tydligt synliga.

”Luncher och middagar är alldeles utmärkta med olika menyval.”

Landskapet är ökenartat med bergsområden och det är vanligt att se folk till häst. Tåget stannar vid små orter där det känns som att vara mitt i en vildavästernfilm. På banvallen och vid ett tillfälle alldeles intill en station ser vi skallerormar.

En annan av öknens karakteristiska invånare är den flygoförmögna tuppgöken (på engelska Roadrunner) som å andra sidan är som dess engelska namn antyder en god sprinter. Dessutom till synes utan fruktan eftersom tuppgöken inte drar sig för att attackera skallerormar. De klassiska seriefigurerna Gråben och Hjulben är ju en prärievarg och en tuppgök, där
Gråben hela tiden försöker fånga den listige och snabbe Hjulben. Det heter om Hjulben att han kan springa snabbare än tåget och detta kan vi i alla fall vid ett par tillfällen konstatera.

Efter ett längre stopp i gränsstaden El Paso (där vi hinner gå av och göra en promenad)
rullar vi vidare mot Arizona och kommer på kvällen till en verkligt legendarisk västernstad, nämligen Tucson. Även här blir ett längre uppehåll eftersom vi ligger före tidtabellen och anländer nästan en hel timme (!) före utsatt tid. Vi passar på att besöka en ”saloon” nära järnvägsstationen som jag kände till från tidigare besök.

Under andra och sista natten kommer vi så till Kalifornien och efter frukost sker ankomst till den storslagna Los Angeles Union Station. Vår resa med gruppen fortsätter därifrån med buss till San Diego, men det är en annan historia. Här håller vi oss kvar på spåret och rekommenderar en komplett tågrundresa. Börja i New York och ta tåget som heter ”Crescent” som på 30 timmar tar er till New Orleans via Washington DC och Atlanta. Och som ger en god glimt av den typiska södern under färden genom sydstaterna Alabama och Mississippi.

Från New Orleans fortsatt färd med ovan beskrivna Sunset Limited till Los Angeles, och kom ihåg att det går utmärkt att göra stopp längs vägen. Från Los Angeles går en annan berömd linje – Coastal Starlight – hela vägen genom Kalifornien och Oregon norrut till Seattle.

Mellan Seattle och Chicago går tåget ”Empire Builder”, vars namn åsyftar den legendariska ”Lewis och Clark-expeditionen” som efter Louisianaköpet utforskade det för det dåtida USA nyförvärvade men okända gigantiska området väster om Mississippifloden. Expeditionen pågick från maj 1804 till september 1806 och anses ha haft stor betydelse för USA:s expansion och öppnat vägen västerut för nya bosättningar. ”Empire Builder” följer delvis expeditionens spår genom nordstaternas majestätiska vidder som The Big Sky Country och East Glacier Park i Montana, där man kan göra uppehåll och även komplettera med avstickare till Yellowstone National Park och Mount Rushmore. Att resa hela vägen i ett svep från Seattle till Chicago tar nästan 48 timmar (två nätter ombord) och efter att ha genomkorsat North Dakota rullar man genom svenskbygderna i Minnesota och Wisconsin innan avslutet i Chicago.

Den mest klassiska tågresan i USA är dock ”California Zephyr” från Chicago över prärien och Klippiga Bergen till Salt Lake City, Sacramento och San Francisco, den första järnvägen som band samman USA:s öst- och västkust och invigdes 1869. Denna resa är bland Amtraks längsta – nästan 400 mil på 52 timmar – därtill en av de mest spektakulära.

Låter det lockande att upptäcka USA på räls? Välkomna då till oss på Polisvägen 2 i Höllviken, så fixar vi ett passande tågpaket. Och mer inspiration och information om USA:s olika tåglinjer hittar man på Amtraks hemsida: www.amtrak.com/home.html